Igår så väcktes starka reaktioner angående min status uppdatering på facebook. Några meningar väckte otrolig uppståndelse och jag känner mig missförstådd.'

 "Jag förespråkar inte pro ana-livsstilen på något sätt. Så förstå mig rätt i min åsikt att jag kan förstå deras synsätt och vad det är som drivet dem till denna martyr helt enkelt"

Det var vad jag skrev och det jag menade var att, Pro-ana är inget positivt och inget jag vill ska existera över huvudtaget. MEN jag förstår de människorna som lider utav "pro-ana", NEJ det är inget m,an väljer, ingen människa med en ätstörning har valt att ha det. Förstå det. Min ätstörning, det är fan inget jag valt och definitivt inget jag skulle vilja att någon annan skall ha, för det är ett HELVETE rent ut sagt, varenda dag är en kamp, varenda dag är ett nytt helvete, tror ni att jag väljer att skada de människor jag älskar mest?? En ätstörning är som skrivet inget man väljer, min ätstörning går låååååångt tillbaka, fast då tedde det sig i en annan form utav hetsätning, nu är det tvärtom..jag är en "KALORIJÄGARE" som jag kallar det. Min kontroll av hur mycket kalorier jag stoppar i mig är en daglig jakt, jag tänker att ju mindre kalorier jag får i mig, desto bättre är det, då blir jag inte tjock. 
Förstår ni att detta är ett helvete?
JAG KAN INTE ÄTA!!!!!! Jag är äcklad av mig själv, min hjärna ger mig signaler om att jag inte duger somn jag är, att jag kan vara sötare, jag kan vara smalar, jag kan vara enm bättre människa, ALLT jag gör kan jag göra bättre, för jag duger inte. Detta är sådant som går runt hela dagarna, varje dag, varje minute, varje sekund och så vidare. 
Min hjärna säger till mig att jag är tjock, fastän att jag inte är det. Jag har mina mat/drick rutiner. 
Snälla förstå, dett är inget man väljer, tror ni att jag skulle välja att inte ha någon ork, att vakna med huvudvärk varenda dag, att ständigt ha ont i kroppen, att dra mig för att gå ner på toaletten och kissa för jag vet att jag måste gå upp för trappan, som är sjukt JOBBIGT??????
Jag väljer inte heller att ha humör som en alligator...

Varje gång du tänker att du inte orkar längre, kommer det någonstans ifrån ett litet ljus som säger; Ta ett steg till och upptäck att din kraft räcker till

Idag som alla andra dagar vaknar jag med huvudvärk..önskade att jag någon gång kunde vakna utan huvudvärk.  Det är tröttsamt och tar mycket energi från kroppen, energi som jag inte har. Jag blir bara tröttare och tröttare för var dazg som går, humöret blir värre, jag orkar inte hålla emot. Jag snäser när jag minst vill det, jag är kort och irriterad mot de jag älskar mest. Helst av allt vill jsg bo i en stuga ute i skogen, alldeles själv, på det viset behöver jag inte tänka på hur jag är i mitt humör, jag kan strosa runt i pjamas utan att det påverkar någon..

Jag förespråkar inte pro-ana på något sätt alls, men jag kan mycket väl förstå de som har den livsstilen, hur de tänker, jakten på kalorier med mera.Som med många psykiska sjukdomar, så är ätstörningsbeteende en form av något bakomliggande. Alltså, hur livet såg ut för ganska så länge sen. Jag har alltid haft en sorts "ätstörning" fast förr då när jag var tjock, då mådde jag ju ändå bra, trots att jag hetsåt och åt fel typ av mat/godis/snacks/kakor med mera. Nu är allt förändrat, och läget är helt tvärtom. Som att vända på en femöring.

Imorgon är det åter dags för ett nytt möte på ätstörningsenheten. Jag undrar vad de har att säga då, förstå mig rätt..INGEN mer än jag vill att jag ska bli frisk. Jag förstår inte hur man kan göra så här mot sig själv, ren och skär tortyr..men ändå så gör jag det. Jag hoppas innerligt att folk har mer vett än att ha en ätstörning. För det här är ett rent och skärt helvete. Som jag inte ens önskar min värsta fiende.

Det är ett nytt år och jag har lämnat min tidigare blogg för att jag vill starta om på nytt. Då det finns mycket annan bös på min gamla blogg. Mitt liv är en enda röra och så kommer även min blogg att vara tills den dagen jag har fått ordning på allt. Med ordning menar jag när jag är frisk och mår bra igen. Har levt ett bra tag med anorexian nu. Står fortfarande och trampar vatten och kommer inte framåt, stegen blir allt mer tyngre ju längre tid jag står och trampar. Till slut så orkar man inte längre och det är väl där jag känner att jag är nu. Samtidigt som jag vill fortsätta gå ner lite till i vikt så har jag ju även insett hur mycket detta har skadat mig och framförallt de som är mig närmast. Dem orkar inte längre, jag orkar inte längre. Det är ett ständigt ekorrhjul som aldrig vill stanna, ekorrhjulet är ond. Säger till mig saker som jag aldrig någonsin ens funderat på innan. 

Jag ska gå in mer i detaljer när jag förstått mig på hur den här sidan fungerar. 

Min kropp vill bli frisk, men varför vill inte mitt huvud det??